Hur ska man veta?
Något som varit en självklarhet från början men som sakta börja vända.
Var går gränserna?
Finns det några?
När vet man vad man vill? Hur man känner?
Varför finns det ingen som kan säga hur saker och ting skall fungera?
Man gör sina egna val, även om det blir fel lär man sig av det. Men ibland hade det varit skönt att ha någon som sa åt en hur man ska gå till väga. Någon som har svar på alla frågor. Även om jag har svaren i mitt huvud är det inte alltid lätt att hitta dem.

"Two souls with but a single thought, two hearts that beat as one."

De blir som en lättnad, men ändå något som håller tillbaka. Och när man försöker förstå blir det suddigt, man försöker hitta tillbaka till sig själv men något drar och sliter en sakta i stycken. Så sakta att man inte märker något förrän man är fast. När man inte vet var man ska ta vägen då inser man vad som hänt, egentligen har man vetat det hela tiden men någonstans inombords har gränserna brutits för länge sedan. Man vet konsekvenserna innan de inträffar men ändå låter man sig själv förstöras, för det är väl ändå den där lilla lyckliga perioden som ska göra att man inte faller ihop senare. Det är en risk man tar, en risk som är för liten för att förstå. Det är inte förrän i efterhand som man förstår. När allt det suddiga blivit klart. Det är då man kan se med klara ögon vad som hände. Men nästa gång det inträffar tänker man att samma misstag inte ska upprepas. Men när man blivit knäsvag igen, och den suddiga dimman drar över har man ytterliggare än en gång glömt..
För man blir blind, vartenda gång. Om och om igen..

Jag måste säga att jag vill ha en boxningssäck i mitt rum. Tänk vad trevligt att sätta upp lite bilder på den med personer som man är allmänt irriterad på. Skruva upp musiken till högtalarna nästan sprängs. Och bara boxa, boxa boxa. Vilka adrealinkickar man hade fått.

Jag och Frida har tillbringat helgen i skogen. Vi var utan internet i 3 hela dagar men självklart så klarade vi oss. När vi skulle sätta på steroeon fanns det en cd med Caroline of ugglas. Varken jag eller Frida är ett större fan av henne. Hennes musik är verkligen inte vår stil. Men vi tryckte på play ändå. Och hela helgen hörde man "snälla snälla snälla"  "Hallå hallå, jag vill bli älskad" "varför sluta vi skratta"
Jag kan säga såhär att det kommer dröja LÄNGE tills jag lyssnar på henne igen...
Men vi hade det riktigt mysigt ute i vildmarken om jag ska vara ärlig :)

Jag kan informera att jag är konfirmerad snart en vecka tillbaks. Det har varit en spännande resa och man har hittat nya vänner. Sen om jag tror på gud eller inte är något som jag inte vet. Vissa grejer känns lite.. annorlunda för min smak men dock finns det sådant som låter rimligt.

Jag måste väl tillägga att livet flyter på...
Och sommaren närmar sig med stormsteg. Det gillas ;)