De blir som en lättnad, men ändå något som håller tillbaka. Och när man försöker förstå blir det suddigt, man försöker hitta tillbaka till sig själv men något drar och sliter en sakta i stycken. Så sakta att man inte märker något förrän man är fast. När man inte vet var man ska ta vägen då inser man vad som hänt, egentligen har man vetat det hela tiden men någonstans inombords har gränserna brutits för länge sedan. Man vet konsekvenserna innan de inträffar men ändå låter man sig själv förstöras, för det är väl ändå den där lilla lyckliga perioden som ska göra att man inte faller ihop senare. Det är en risk man tar, en risk som är för liten för att förstå. Det är inte förrän i efterhand som man förstår. När allt det suddiga blivit klart. Det är då man kan se med klara ögon vad som hände. Men nästa gång det inträffar tänker man att samma misstag inte ska upprepas. Men när man blivit knäsvag igen, och den suddiga dimman drar över har man ytterliggare än en gång glömt..
För man blir blind, vartenda gång. Om och om igen..