När man står där ensam och inte vet vart man ska vända sig. Allt har fallit itu och man tänker inte lyfta ett finger för att ställa allt tillrätta. Den oreda man själv skapat orkar man ge en skymt åt. Allt man hoppats på och drömt om försvinner sakta. Längre och längre bort. Man försöker hitta en anledning att fortsätta, en anledning att inte ge upp. Men den styrkan som fanns där har tynats bort.
Kanske är det då som man borde kolla framåt istället för bakåt. Varför ska man kasta en blick på gamla problem och misstag när nya finns framför? Att våga chansa är något man borde tänka över.

För om allt skulle vara dåligt, om det inte finns ett enda hopp kvar. Då kan det inte bli värre än vad det redan är. Och om man aldrig gett det en chans eller försökt, kan man inte stå och klaga senare.. För då har man inte gett allt.